När vi kom hem från Cypern i början av juni, så ramlade det in mejl i inkorgen så fort vi klivit av planet på Arlanda. När vi inväntade vår buss från Flixbus som skulle ta oss vidare hem till Norrköping, så passade vi på att äta lite mat från MAX Hamburgare, samtidigt som jag scrollade igenom inkorgen lite snabbt. Fastnade vid ett mejl som jag tyckte stack ut lite ibland de andra, och efter att ögnat igenom det hela lite snabbt så skrek jag till. Alva reagerade direkt nyfiket och undrade vad det hela handlade om, och jag kunde inte låta bli att berätta.

Det visade sig att jag hade vunnit två platser till Stadium Sports Camp i valfri stad, numera arrangeras Sveriges största sportläger inte bara i Norrköping utan även i Halmstad. Alva blev helt till sig och själv kunde jag inte låta bli att le stort för mig själv, då vi inte bara en eller två gånger diskuterat kring de faktum i fall Alva skulle åka på lägret i år eller inte. Hon var ju där senast under 2015, dock då endast på deras Day Camp läger, och har sedan dess sett fram emot att få åka tillbaka. Det senaste somrarna har vi dock haft så mycket annat inplanerat så det har liksom inte blivit av.

Men nu så blev det äntligen dags igen, och den här gången har ju Alva t o m blivit så pass stor att hon får stanna kvar över natten. I samband med året man fyller 11 år och vistas på lägret får man även välja en huvudidrott. Det är den idrott man kommer utöva större delen av tiden, men man kommer även få prova på en hel del annat. Alva velade länge i mellan dans, gymnastik och simning men till slut föll valet på det sistnämnda. Hon valde att plocka bort både dans och gymnastik, då hon ändå redan sysslar eller har utövat dessa sporter på fritiden tidigare. Hon kände sig sugen på att prova på något nytt och älskar ju att bada och att simma i skolan.

Själv tyckte jag hennes val passade henne bra, och kände bara trygghet som förälder att hon i och med sin sport kommer få ännu mer vattenvana. Det i sig är ju en grundtrygghet samtidigt som det ger en chans till förkunskaper inför årkurs 6 när sim-kraven i skolan ökar ytterligare.

Sen handlar ju förstås inte bara campveckan om sport, utan det handlar om allt det där som händer mellan träningarna. Upplevelser, gemenskap, polare - nya som gamla, utmanande och spännande aktiviteter, skratt, idrottsprofiler och mycket mer. Det är ju allt dessa som Alva längtat lite extra efter, och som hon själv var riktigt taggad över när det bar av i morse för avlämning. Själv kände jag mig därför bara genuint lycklig och glad för hennes skull, även om jag kände ett tryck över bröstet direkt efter att vi satt oss i bilen för att åka hemåt. Det här dagarna är nämligen den längsta tid vi har varit ifrån varandra tidigare. En hel vecka utan barn, det är ett liv jag inte är van vid, och tomheten gjorde sig påmind direkt sekunden efter att vi åkt. 

Hur klarar man sig en vecka utan barn liksom? Hur gör ni andra föräldrar som kanske har delad vårdnad och lever varann vecka liv? Jag förmodar att man kanske vänjer sig, men har svårt att tro att tomheten bara försvinner. Som tur är så är det bara en vecka, sen har jag min tjej tillbaka här hemma igen.